Tomas Riklund, Riklunds PR byrå, kan titulera sig som mycket. Numera kan han också presentera sig som Vindkraftsparkens ”grand old man”. Han har haft ett finger med sedan 2004 då de första fröerna sattes till det som idag håller på att växa till Europas största vindkraftspark.

Han bjuder på en uppdatering på senvintern 2021 efter ett år där allas vardag och verksamhet präglats av coronapandemin.

-Visst har pandemin märkts av också här men det är inget som helt stannat av utan även de utländska projektledarna och teknikerna har varit på plats.  Under vintermånaderna går dock aktiviteten  i bygg – och anläggning alltid ner så det är en återkommande ”lugnare” period. Det handlar om cirka 150 personer som arbetar här uppe. För att hantera pandemin så säkert som möjligt för de många som alltid är i omlopp här så har vi nära kontakt med regionens smittskydd. Bland annat har vi haft smittskyddsläkaren Anders Nystedt på ett möte i Byagården.

Vindkraften växer
– Just nu är första gången som vi har aktivitet i samtliga områden, konstaterar Tomas och räknar upp etapp 1, 2 och 3 som antingen igång eller under slutförande. Det innebär att totalt omkring 650 personer kommer att vara i jobb häruppe den närmaste tiden.
-Just nu är det runt 300 verk på plats men om bara några år är vi uppe i runt 800 verk.

2020 – 21 är också det år då några både nya och nygamla utmaningar för vindkraften blivit uppenbara. Det handlar dels om rent tekniska olyckor som verk som brutits sönder och rasat och nu senast om rotorblad som gått av.  Under några av vinterns kallaste veckor konstaterade också stora delar av södra Sverige att när det är ”som kallast då blåser det inte.” De allra största utmaningarna handlar alltså om distribution och framför allt lagring av elkraften från vindkraftsparken.

El – en akut bristvara
-I takt med att fler och fler verk här uppe kommer igång är det också allt fler elintensiva etableringar i norra Sverige, säger Tomas och nämner förutom batterifabriken  Northvolt i Skellefteå bara några andra av de stora industriinvesteringarna för bl a stål-och järnproduktion och nya drivmedel som är beslutade till Norrbotten. Allt det vi producerar kommer vi att behöva här i Västerbotten och Norrbotten.

-Man kan inte ha alla svar innan man försökt säger han lite filosofiskt men understryker med det allvaret i den klimatomställningen Sverige och världen är mitt uppe i.

-Redan innan vindkraftsparken är i full drift är den egentligen för liten. Men framför allt blir det alltmer akut att lösa lagrings-och överföringsfrågorna.

Kraftfullt tillväxtbidrag
Som den pr-expert han är konstaterar han också att en av de största utmaningarna är att etablera Europas största landbaserade vindkraftspark som en levande del i Piteås liv och vardag – eller varumärke om man så vill.
-Det är ett oerhört stort internationellt intresse för det vi gör här. Media från såväl Europa som USA kommer regelbundet på besök. Men nationellt, regionalt och lokalt tycks intresset vara marginellt, säger Tomas med en suck.

-Alldeles särskilt lokalt finns här så mycket att vara stolt över. Både hur vi bidrar i den gemensamma energi-och klimatomställningen men också det av uppdrag och jobb uppbyggnadsfasen genererar till hela bygden, tillägger han och pekar på den långa lista av lokala entreprenörer från Piteå, Älvsbyn och Arvidsjaur som finns med i allt från markarbeten till boenden och allmän service.

Stolt det är annars just vad Tomas Riklund är så innan vi tar farväl passar han på att från ett av parkens allra högsta punkter visa upp den svindlande utsikten över en urskog av vindkraftsverk som nu finns på plats.

-Det finns massor att vara stolt över så här lokalt säger en tillika väldigt stolt Tomas Riklund.
Foto Gunnar Westergren

Allt i Byagården -den gamla skolan – andas historia men Dennis Lövgren, Bo Forsell och projektledare Per Lenndin, pratar bara framtid. Foto Gunnar Westergren

Det är feststämning i Storsunds gamla skola den där dagen i februari när Per Lenndin, projektledare för Piteås 400 års jubileum, kommer till byn för att uppvakta byaföreningen för ett nyårsfirande i särklass och ett byaengagemang långt utöver det vanliga..

Det bjuds på både smörgåstårta och gofika tillsammans med Bo Forsell, Dennis Lövgren och Karina Vesterlund Öhult från byaföreningens styrelse. Hela byagården minner om den tid då byggnaden var byns skola och både skolan och byn sjöd av liv. Den stora klassiska skolsalen vi spritt ut oss i andas historia i varje hörn men Bo, Dennis och Karina vill prata framtid.

Ständigt nya projektidéer
Så de berättar entusiastiskt om påbörjade och tänkta vandringsleder, helt nybyggda och fräscha vindskydd för övernattning, sommarens jubileumsutställning om patron Hedkvist och -om pandemin lättar sitt grepp- planerade bussguidningar i bygden.

-Här finns helt klart fröet till etableringen av kulturturism, inflikar Per Lenndin.

-Långsiktigt hoppas vi kunna etablera hela Storsund med omnejd som en naturskön plats för rekreation och hälsa,

-Fast, säger de, det – alla framtidssatsningar –  måste bygga på allt det som en gång var, fanns och skapades här i Storsund.
– Här och i ett antal andra byar utmed järnvägen och/eller flottningslederna lades ju grunden till den industrialisering som skapade dagens Piteå, understryker Bo Forsell.

Inflyttade nybyggare
Bo, Dennis och Karina är samtliga inflyttade ”nybyggare” och har inte ord för hur vackert och rofyllt det är i och kring Storsund.

-Det är det som är drivkraften säger de och förklarar att för dem är det som  allt planerade och arbete   i byaföreningen handlar om. – Att få dela med sig och visa besökare vår unika natur och anrika historia.

-Tänk om vi bara kunde få piteborna att böra turista i sina egna byar, tillägger de.
Samtidigt tydliggör deras personliga historia om inflyttning och nyetablering i byn inte bara om Storsunds och ta tillvara utan hela Markbygdens stora utmaning: att om inte förvänta sig en växande inflyttning så i alla fall stoppa den utarmande utflyttningen.

Storsunds storhetstid räknas nog till 1920-40 talet. Då växte byns så det knakade  det knakade i spåren av det växande antalet och personalkrävande  malm- virkes -godstransporter via järnvägen.  1960 räknades invånarantalet i Storsund till närmare 300. Idag noterar byaföreningen ett 30-tal bofasta invånare.
-Ändå har vi en relativt stor arbetsgivare i skrotåtervinningen med ett 20-tal anställda. Men de flesta väljer att pendla från Älvsbyn och idag är det nog bara en eller ett par från byn som har jobbet på ”skroten”, tillägger Dennis.
Kraften i centrum
Inga direkt synliga spår av vindkraftsparken men på gränsen till samtliga påbörjade etapper. Men byaföreningen med den nästan helt nytillträdda styrelsen vill entusiastiskt ta tillvara varje möjlighet till fortsatt livskraft i Storsund.

-Här finns så mycket att värna om och som så många fler borde få del av, menar de.

Även om jag inte hann bli närmare bekant med honom – flyttade till Norrbotten 1982 samma år som han slutade sitt uppdrag som landshövding. Men hans mångåriga och engagerade gärning som först riksdagsrepresentant och sedan i nästan två decennier landshövding var tydligt i många av länets utvecklingsfrågor och hans namn kom under många år –  ja t o m  i våra dagar – upp i många sammanhang. 

Under arbetets och de många samtalens gång – tillsammans med fotograf Gunnar Westergren – har naturligtvis inget av detta fått något svar. Däremot har frågorna blivit fler. Många fler….

I samtalen med människor om deras historia, vardag och förväntningar/tankar om framtiden väcks nya frågor om bygdens överlevnadsmöjligheter men också överraskande många svåra samhälls- och miljöfrågor.

Det handlar om allt från juridiken i tillståndsprocesserna till den långsiktiga påverkan av naturen och helt oöverskådliga gemensamma samhällsfrågor kring demokrati – inflytande och delaktighet.  Vem har rätten till de ekonomiska ersättningarna från kraftbolagen? Och var går gränsen för kommunens ansvar för service och närvaro?

Har en nationell långsiktig framtidsinvestering som energiförsörjning och klimatomställningen  omvandlats till en lokal utmaning?

Är idag verkligen osäker om och i så fall vilka svar jag/vi lyckas  hitta i det fortsatta arbetet. Lika osäker som jag är övertygad om att människornas berättelser, tillsammans med Gunnar Westergrens poetiska porträtt och miljöskildringar -och intervjuer med ansvariga på olika nivåer – är förutsättningen  för att låta historien bli en byggsten för framtiden.

Så Tack än en gång för det stöd och uppmuntran som Ragnar Lassinantistipendiet 2020 betyder för mig personligen och i det här arbetet.

 

Familjearv
Patrik kan berätta om många generationers liv och försörjning som skogssamer. För honom är det något av en självklarhet att naturens förutsättningar och vardagsvillkoren förändras och påverkar både människor och renar.

-För oss har verksamhet och försörjning alltid ställt nya krav och förmåga till anpassning, säger han och berättar om en av sina anmödrar, folkbildningspionjären och samiska förkämpen Karin Stenberg.

Lärdomar för framtiden
-I flera av hennes bevarade skrifter berättar hon om hur det moderna Sveriges framväxt på många sätt påverkade livssituationen för samerna. Det mest dramatiska och omvälvande var det moderna skogsbrukets framfart i början på 1900-talet. Och då var det inte tal om några samråd eller överenskommelser för intrång och påverkan på försörjning, understryker Patrik också som en förklaring till svårigheterna att överblicka hur vindkraftsparken, klimatförändringar och dagens snabba samhällsomvandling kommer att påverka villkoren för morgondagens samer.
-Det jag med bestämdhet vet är att varje beslut vi fattar idag påverkar alla kommande generationer, sammanfattar han sina funderingar.

Som ordförande i samebyn var han en av de som långt innan vindkraftsparken var beslut förhandlade med länsstyrelsen och regeringsföreträdare.
-Det var många, långa och komplicerade diskussioner som det inte tvärsäkert går att lägga något facit på. En del tycker att vi borde kunnat få ut mer men själv tycker jag att överenskommelsen blev ok och på den nivå vi just då kunde nå.
-Den mesta påverkan är ju just nu under byggtiden då alla maskiner och byggarbeten stoppar våra renars betesvanor. Förhoppningsvis hindras de inte av själva masterna eller propellerbladens rörelse utan kan återuppta ursprungligt sök-och rörelsemönster.

Vi kan inte låta bli att fråga om det är någon som anmärkt någon skillnad på köttsmaken på de utfodrade renarna jämfört med de som enbart ätit renlav och annan skogsföda.

-Jag kan då inte märka någon skillnad!, säger Patrik bestämt och berättar om att han och några faktiskt gjorde ett ”blindtest” .
-Det var några som hävdade att de kände skillnad men det gick då inte föra i bevis, konstaterar han.

Covid fick allt att rasa
Ytterligare en gång har vi också anledning att fråga om hur den 2020 förhärjande Corona epidemin påverkat Östra Kikkejaurs produktion och inkomster i det delägda företaget  Arvidsjaurs Renslakt AB.

-Försäljningen har fullkomligt rasat. Allt av sommarfestivaler och annan försäljning till restauranger under den för oss så viktiga sommarsäsongen  försvann ju helt. Våra försök att sälja mer genom prissänkning har nu nått smärtgränsen – halva budgeten, säger han och hoppas som alla andra i första hand att pandemin snart helt ska kunna vaccineras bort.

-Men förhoppningsvis har vi också lärt oss något om hur viktig den närproducerade maten är för oss alla. Och att vi har en otrolig kvalitet på det mesta omkring oss, tillägger han med den största förhoppningen att renköttet snart ska kunna minska något på berget av importerat kött.

I pappas fotspår
I familjen Lundgren finns två  ”flygfärdiga” barn som passerat de 20- en flicka och en pojke.
-Jag gör med dom som mina föräldrar gjorde med mig – inte påverka utan låta livsvalen vara upp till dom och låta det mogna fram. Det säger Patrik och berättar om ungdomsår fulla av engagemang till lika delar i fotboll och renskötsel.

-Jag längtade alltid till helgerna för att följa pappa ut till skogen och renarna, säger Patrik men berättar också om hur framför allt fotbollen länge lockade med en annan ”karriär”.
-Men egentligen var det nog aldrig ett riktigt val. Det här var på något sätt medfött och så  självklart. Det här är ju inte bara ett yrkesval utan ett sätt att leva. Det säger Patrik Lundgren och sammanfattar med det inte bara sitt livsval utan generationers livsberättelse.

Fotnot:
Rubriken delvis tagen från Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Vi rullar mot Koler en sådan där september/oktoberdag när dis och dimma blandas med ett envist duggregn. Ett långsamt och väldigt blött strilande som bara gör uppehåll för fullkomliga – och ännu blötare – störtskurar. Därför ser vi inte att vi att vi inte så långt efter Lillpite hamnat mitt i vindkraftsparken. De långa propellerbladen kastar sig bara plötsligt ut ur dimman och tycks sträcka sina gigantiska blad ut mot vägen. Å så blir det bara fler och fler…och vi inser att nu är vi i det verkliga vindkraftslandet. Eller så på väg in i en drömvärld. Kanske drömmen om framtidslandet…?
Här väntar möte med Tomas Eklund i styrelsen för en hel del av Kolers många föreningar samt v ordförande för den ekonomiska föreningen KostVind. Och förstås med paret Peter och Katarina Makkonen som istället för att följa strömmen, när tillfälle gavs, följde en inre kompass och bosatte sig i sitt hus några kilometer från Koler.

Förändringens vindar

För drygt 10 år sedan ville Thomas  och livskamraten Ann-Christin skapa sig en ny framtid i Koler. Nu efter åratal av inventeringar och projektsökande, grovarbete och projektadministrerande, har de fullt upp med att lägga grunden  till hela Kolers framtid.

Efter ett för familjen Eklund rekordsnabbt övervägande kom Ann-Christin plötsligt en dag och bara meddelade att nu hade hon sagt upp sig för att  göra verklighet av förslaget att flytta till Thomas hemby Storforsen, Koler. Det som under alla åren i Arvidsjaur varit sommarparadis.
– Det tog inte många dagar att göra klart allt och när huset var sålt var det bara att packa flyttlasset, berättar Thomas.
Projektstart
Väl i Koler började de att tillsammans med andra i hembyn bilda en ekonomisk förening kring det gamla övergivna skolhemmet Villa Västen.
-Vi renoverade och började hyra ut B&B till de alltfler vindkraftsarbetare som då började komma för att projektera för den första etappen av vindkraftsparken.
– Och det gick fantastiskt bra. Men när det efter några år blev uppehåll bestämde vi att sälja, säger Thomas om bakgrunden till att Villa Västan sedan flera år är en del av migrationsverkets asylboenden.
Projekten och sökandet efter nischer inom besöksnäring fortsatte och har bit för bit också stärkts av den fortsatta vindkraftsetableringen.
Bolag som stöttar
-Jag är imponerad av en del av bolagens engagemang i lokalsamhället och byarna här. De har hjälpt oss både med ekonomisk kompensation och i konkreta insatser som vindskydd utmed vandringsställen och fiskesjöar, säger Thomas och kan inte låta bli att peka ut skogsbolagen som dåliga exempel.

– Det allvarliga är att de inte lyssnar när vi som bor här och känner bygden försöker visa vikten av att också skydda unika miljöer.

-Som här, säger Thomas och pekar ut över den välskötta och väl gallrade skogsdungen nere vid fiskeföreningens senaste satsning: en fiskecamp vid Brännträsket.
Alldeles innan har han visat på en husgrund till ett boningshus byggt och bebott ända fram till en bit in på 1900-talet av en av Thomas anfäder.
-Efter mycket förhandlande med både skogsbolag och länsstyrelse fick vi till slut till en historisk inventering just här, säger han och pekar med bara några stegs mellanrum ut tydliga spår av såväl tjärdalar som kolmilor.

Dyrbara satsningar
”Gräv där du står” är en klassisk visdom som står sig och som inte minst Fiskeföreningen tagit fasta på och envist jobbar vidare med för att förvandla bygdens historia till framtid i nya ”gröna” besöksnäringar.
 
– Här i Koler är det mesta av marken och skogen som en enda stor historiebok. Det finns synliga spår av mänskligt liv och arbete ända bak till forntiden, konstaterar Thomas.
I Koler betyder helt enkelt bygdehistoria att bokstavligt och bildligt talat ”leva” sin bygds historia.

-Det här har, av allt att döma, alltid varit en rik och bördig bygd, säger han när han pekar på några av de forntida fångstgropar som också upptäcktes vid inventeringen.

-Så även om vi idag står vid ett vägval med en åldrande befolkning och glesbygdens alla stora utmaningar framför oss så tror jag att det finns massor av nya möjligheter att ta tillvara. Det säger Thomas Eklund och låter ana att han tycker att vindkraften faktiskt redan lyckats blåsa liv i framtidsdrömmarna.

En vardag i lugn och närhet

Paret Peter och Katarina Makkonen lyssnade inåt ett tag i samband med arbetslöshet och sjukdom och följde sedan kompassen mot sommarhuset i Koler.
-Här känner vi att vi kan leva närmare oss själva och de värdefulla stunderna i vardagen, säger de idag från hemmet Strömnäs 89 någon kilometer från Koler.. Hit flyttade de för bara två år sedan.

-För några år sedan stod vi inför ett sådant där livsval som man ibland kan behöva göra. Vi tyckte att vår vardag i Öjebyn blivit både praktiskt bökig och enahanda. När vi vägt allting för och emot blev valet enkelt: Självklart skulle vi flytta ut till sommarhuset. Där har vi möjlighet att njuta av lugn och ro och nära en miljö som vi trivs i. Det säger de och berättar om både hönsprojekt och ev kommande odlingsprojekt i det nyligen färdigställda växthuset.

-Flytten hit ut blev lyckad även på andra sätt. Eftersom vi gjorde den här fastigheten till den femte med permanent boende i Strömnäs kör PostNords bilar numera hit för utdelning. Innan fick alla här åka in till Koler för egen posthämtning.
Eftersom de ägt och använt huset som sommarstuga sedan slutet av 1990-talet har de förstås också upplevt förvandlingen.

-Visst har vi sett hur området och skogen förändrats med alla nya vägar och ständiga tunga transporter. Men egentligen har jag inte förrän alldeles nyligen riktigt fått en upplevelse av hur stort det här faktiskt redan är, säger Peter.
-På väg från Långträsk fick vi en vy ut över parken och det var faktiskt  hisnande, säger han.

Den totalrenoverade vägen över Lillpite har förstås underlättat vardagen och det av transporter och pendling som behövs.
-Vägen har nästan blivit för bra. Det är nog så många som luras dra på i för höga hastigheter, skrattar de och konstaterar att det enda de nu önskar sig är att Pite energi och byaföreningen kunde få till ett avtal om bredband.

-Här behöver vi ju det verkligen! Även om masttillgången blivit bättre så är mobiltäckning och surfningsmöjligheterna väldigt svajiga, säger de och går för att trösta hönorna med lite extra mat i det blöta regnet.

Det är Kent Ögren som för oss tillbaka till ännu ett besök Åträsk. Sedan unga år framträdande politiker i Jokkmokk och Norrbotten med titlar både som  kommunalråd och landstingsråd på cv-et.  Men han är också en outsinlig källa av personliga berättelser från bl a just Åträsk. Farfar och farmors – Zackarias och Signe Ögren –  gård  vid  ”Dammen” var i många år barndomens paradis för  sommarlov och ”kusinbus.

-Här fiskade vi, lekte och hittade ständigt nya tillhåll för våra busstreck men fick också möjlighet att delta i den lilla gårdens sysslor. Som höskörd med hästkörning – ja helt enkelt allt som ett barn då kunde önska, säger han medan han går runt bl a uthusen och ladorna som numera fungerar som permanent boende för Ulf Wahlmans familj

– Jag är jätteglad att gården stannat i släkten så att jag utan att behöva skämmas kan titta förbi vid tillfälle, säger Kent och berättar att han brukar komma förbi regelbundet – åtminstone vid den årliga Åträskdagen.

När farfar släckte Åträsk
Farfar Zackarias ansvarade vid sidan av skogs-och jordbruket bl a för skötseln av Åträsk kraftförenings elverk och det är här en av de mera dråpliga familjehistorierna tar sin början…

-Det här var ju tidigt 1900-tal och långt  innan jag var född så det är en av de historier som pappa Ivar gärna återberättade, säger Kent och berättar att farfar Zackarias  i samband med umgänge och kortspel hos någon av grannarna kom på kant med spelkompisarna.  

– I ilskan ska han bestämt sig för att gå hem och bokstavligt talat ”släcka” spelet också för kompisarna genom att slå av strömmen i byn. Väl hemma drog han i reglaget men kunde inte hålla sig från att återvända för att se efter hur det gick för kompisarna i den ”mörklagda” stugan.

-Men då han kom fram blev han ordentligt överraskad då han såg att de lyste precis som då han lämnade stugan. I samma ögonblick han såg ljuset i fönstren kom han ihåg att just den stugan fortfarande lystes upp av s k ”stormlampor”. Så han fick något moloken vända hem och sätta igång elförsörjningen i Åträsk igen, återberättar Kent och vill minnas att Åsträsk kraftförening var en av de första i hela bygden.
– Ja, kanske t o m i länet, tillägger han vilket snabbt leder in samtalet på utvecklings och tillväxt frågor i allmänhet och för Norrbottens inland i synnerhet.  

Kraftverksparalleller
Som född och uppvuxen i vattenkraftskommunen Jokkmokk och efter alla åren som engagerad och aktiv i samhällsbygget i hela Norrbotten har han utvecklat en alldeles unik kunskap om regional utveckling.

Och känsla för, måste tilläggas.

-Utveckling och tillväxt kommer inte av sig själv, konstaterar han efter att på nära håll följt utveckling och de senaste decennierna också avveckling av vattenkraftssamhällena i Jokkmokk. Som Voullerim, Porjus …

– Det som bidrog till tillväxt och utveckling var inte själva utbyggnaden även om också utbyggnadstiden drog folk och självklart var en förutsättning för uppbyggnad av samhällena. Det som skapade tillväxt var de konkreta industrisatsningar som följde på den under en tid billiga elförsörjningen i vattenkraftskommunen. Ett tag var t ex Vargöns smältverk etablerat i Porjus som en följd av utbyggnaden i Harsprånget. När Porjus blomstrade som mest mellan 1920-30 talet diskuterades t o m att göra Porjus till ”huvudstad” i Norrbotten.
Det säger Kent och drar självklart paraleller till den för det pågående storprojektet med vindkraftsutbyggnaden i Markbygden.

-Den tillväxt som krävs för en hållbar utveckling i Markbygden kan inte drivas av de enskilda byarna. I realiteten är det ju ett glest bebyggt avfolkningsområden med en åldrande befolkning.

-Här har man inte den kraft som behövs vare sig ekonomiskt eller politiskt, säger Kent och understryker att nu behövs något helt nytt.

– Här och nu behövs något som jag bäst kan beskriva som en gemensam kraftsamlingspocess där alla nivåer såväl kommunalt som regionalt – ja, hela samhället- samverkar för att ta tillvara de möjligheter som vindkraftsutbyggnaden skapar, säger han om det som han tror är första byggstenen i en hållbar framtid för Norrbottens glesbygd i allmänhet och Markbygden i synnerhet.

-Å så forskning kommer han ihåg och pratar spontant ihop en helt ny centrumbildning vid Luleå universitet och får i det framtiden att verka självklar. Om inte enkel så i alla fall fullt hanterbar.

Här tycks kärleken vara både mål och medel. Som hos Alice och Ulf Öhlund som i decennier ömt vårdat och noga vakat över jordbruksmarken kring Åträsk 247 så att den idag består av helt unik blomstrande ängsmark.  Eller som hos Ewa och Karl Hedkvist-Petersen bara ett stenkast bort.  Här handlar det mer om familjehistoria, rötter och ursprung men också varm och äkta kärlek till allt det som närheten till skog, sjöar och vattendrag kan erbjuda.

Hemma hos Ewa och Kalle

Hemma hos Ewa och Kalle

Just den här dagen i skiftet mellan juli och augusti, högsommar och sensommar, sitter syster Linnea Hedkvist med maken Håkan Blomberg med vid kaffebordet. De är installerade i den ursprungliga gamla stugan medan Ewa och Kalle byggt ett nytt litet angränsande hus på den mark som de alla gemensamt benämner ”sin plats på jorden.” Linnea och Håkan har sedan länge hemadressen i Nora i Bergslagen men kommer en period varje sommar till Åträsk och den stuga där pappa Harald Hedkvist växte upp.
-Det är mycket minnena av Harald och hans berättelser och genuina känsla för livet här som präglar också vår känsla för den här platsen och Åträsk, säger de alla samfällt.

I Haralds spår

-Jag blev helt tagen redan första besöket sommaren 1975, berättar Kalle som är född i Danmark, uppväxt i Skåne och hamnade i Norrbotten och Åträsk efter att ha träffat Ewa under studietiden i Karlstad.

-Bara det att det fanns människor som hade sommarhus i en sådan här miljö. Och att få uppleva att fiska i älven och sjöarna häromkring tillsammans med alla minnen och historier som Harald , då ledarskribent på Piteå Tidningen, delade med sig av, säger han om de första omvälvande mötena med Åträsk.
Tillsammans med mamma Irma Hedkvist blev det också mycket bärplockning, ett ”samlararv” som inte minst Ewa nu entusiastiskt bär vidare.

Med tiden har betydelsen för hemmanet i Åträsk växlat och växt. Under åren då Ewa var, riksdagsledamot, EU-parlamentariker och senare Kalle kommunalråd i Luleå blev helgerna och sommarveckorna i Åträsk välbehövliga andningshål med plats för både återhämtning och reflektion.

-Och så lite arbete för den biologiska mångfalden, konstaterar Ewa och Kalle. Vid kanten av den flera ha stora ängen nedanför det gamla hemmanet står traktorn parkerad. Kalle skakar på huvudet och säger med en suck att de senaste dagarnas regn har gjort marken vattensjuk att traktorn sjunker och gör djupa spår i marken.
-Det får vänta, säger han men är fast besluten att ängen ska slås också i år.

Öppna landskap och biologisk mångfald är inte bara ett arv, det är också viktigt att bära med till framtiden, tycks de mena.

Markbygden i energiomställningen
Ingenstans går det så här från Kalles och Ewas veranda ens att ana det historiskt stora projekt som invånarna och den anrika byn Åträsk är en del av även om det lite mellan trädtopparna och mot horisonten går att skönja silhuetten av ett och annat vindkraftverk. Men vi påminns om den nu så snabbt växande vindkraftsparken i Markbygden också genom Ewas tidigare roll som en av Sveriges första vindkraftssamordnare. Tillsammans med Linnea, Håkan och Kalle glider samtalet här snabbt in till politikens roll och ansvar vid så här omfattande och för bygden omvälvande tekniska satsningar.

Det blir samtal om hållbar utveckling, hållbar tillväxt och välfärd och utveckling för alla. Och om behovet av helt nya lösningar på hela samhällets många nya utmaningar.
-Vindkraftsparken är en del av en för oss alla livsavgörande långsiktig energiomställning- det är av såväl nationellt som regionalt och lokalt intresse. Det säger Linnea och menar att det borde vara självklart att politiken på alla nivåer tar ansvar för infrastruktur och tillväxtfrågor i en sådan här långsiktig satsning. Utbyggnaden här i Markbygden är ju faktiskt i hög grad av nationellt intresse. -Jämförbar med utbyggnaden av vattenkraften.
Och Håkan lägger till vikten av demokratisk kontroll över den tillväxt och välfärd som förväntas komma ur vindkraftssatsningen.

– Då borde det vara självklart att det är politiken som tar ansvar och gör hela samhället delaktigt också i den här utvecklingen. Samhällsutvecklingen kan inte lämnas till internationella investerare och marknadskrafterna.

Ewa med sin erfarenhet från de första stapplande stegen i vindkraftsutvecklingen i Sverige menar att det tar tid innan juridik och samhällsplanering hinner ikapp tempot i den tekniska utvecklingen.
-Tekniken är ny och utvecklingen går så snabbt att vi -samhället -hela tiden ställs inför nya frågor och utmaningar. Det var också anledningen till att Mona Sahlin och dåvarande regering beslutade tillsätta organisationen med vindkraftssamordnare. Den som alla menade livsavgörande energi-och klimatomställningen krockade hela tiden med lagar och myndighetsbeslut som formats efter ett helt annat samhälle, understryker Ewa.

Hos Alice och Ulf

Från Alice och Ulfs högt belägna hus mitt i byn är det lätt att börja räkna vindkraftsverken i Etapp 1 – Skogsberget och Ersträsk.
-Från början gjorde vi det –  räknade verken allteftersom de kom upp. Nu går det inte längre…Men det ska vara 150.

När Alice, född och uppvuxen på Hindersön i Luleå skärgård, för första gången följde Åträsksonen Ulf hem till jord-och skogsbruksgården blev det kärlek vid första ögonkastet.

-Det här var det vackraste jag sett säger hon och berättar om hur det blev självklart att tillbringa så mycket ledig tid som möjligt i Åträsk.

Efter ett långt yrkesliv har de nu förvandlat hemmanet från sommarparadis till åretruntboende. Under åren har de utvecklat jord-och skogsbruksfastigheten till en unik – och blomstrande- forskningsplattform för biologisk mångfald. Hit vallfärdar idag både forskare och allmänt biologi/miljöintresserade från när och fjärran för att få ”fynda” och upptäcka på Alice och Ulfs artrika marker.

Nu finns här räknat till 140 olika arter av ängsblommor och örter – allt från vita blåklockor till lossbräken.

Naturens vaktmästare
Alice medger lite lågmält att hon till en del ligger bakom skapandet av den här oasen mitt i Markbygdens storskogar.

-Under min uppväxt på Hindersön fick jag lära mig allt om vikten av att slå i diken och åkerkanter – både för att ta tillvara allt ärbart till djuren men också för att stoppa sly och igenväxning. Det sitter så djupt och det blev något som jag tidigt började med också här då jag såg att sly och buskar snabbt fyllde ängarna.

-Från början gjorde jag det för hand med lie. Nu kör  Ulf traktorn utrustad med specialkniv -för att inte hacka sönder fröställningarna – de 2-3 hektaren ängsmark som ska slås varje år.

-Det är viktigt också att samla ihop det slagna gräset. Förr fanns här flera djurägare – bl a med får – som gärna tog emot höet men nu får vi antingen gräva ner eller köra till kompost.

Växande rikedom
Artrikedom föder artrikedom har Alice och Ulf numera lärt sig. Deras unika blomsterhav lockar nämligen också  till sig allt fler och allt mer ovanliga fjärilar.

-Det upptäckte två biologi och miljöforskare Nils Ryholm och Clas Källander och undrade efter några besök här om de fick ställa en fjärilsfälla här, berättar Ulf och visar den ovanliga fällan i en av ängskanterna.

-Det enda vi behöver göra är att då och då vittja och frysa ner fjärilarna som samlats i fällan, säger Ulf medan Alice visar ett av de mera ovanliga fynden som fjärilsforskarna hittat hos dem.
-Det här ska vara en i Sverige helt ny art som inte varit synlig någonstans i hela världen på 50 år förrän de hoittade den här, säger Alice och visar upp en bara någon millimeter liten insekt från en glasburk.

Och kunskapskälla
-Det är väl det som är det stora och för oss riktigt spännande att vi hela tiden fått lära oss något nytt om det vi har omkring oss, filosoferar de tillsammans medan de blickar bort mot skogen av vindkraftverk vid horisonten.

Ulf  delger sina funderingar kring förändring och påverkan  av de stora markytor som vindkraftsparken kommer att ta i besittning. Som utsläppet av kemikalier från torrlagda våtmarken, som utdikningens påverkan på vattendragen i området.

Tillsammans konstaterar de precis som hos Ewa och Kalle en stund tidigare att det är väldigt många nya frågor som omvandlingen av gammal skogsmark till gigantisk vindkraftspark väcker.

-Och det är väldigt lite svar om den långsiktiga påverkan som vi människor idag har, menar de.

Tidigare blogginlägg-samtal – med Alice och Ulf Öhlund

• 

• 

• 

• 

Mitt i förändringens virvelvind

Björkheden, Koler så lyder adressen. Hit flyttade Majvor Sjölund 1983, för 37 år sedan. Fortfarande beskriver hon känslan av att bo här med ord som frihet och tystnad.  -Men idag är det något nytt. Hela omgivningen här är i ständig förändring och tystnaden blandas numera allt oftare med motorljud, liv och rörelse. Det säger Majvor Sjölund om den omvandling från ”oändlig” skogsbygd till ofattbart  industriprojekt som hon och gården plötsligt hamnat i centrum av.

Med det beskriver hon också hur livsvillkoren i Markbygden blivit något av en paradox.
– När vi flyttade hit fanns här – bara på denna sidan av sjön 27 fast boende och 15 barn under skolåldern. I hela Koler fanns då 113 bofasta invånare. Idag finns det -inklusive Strömnäs -runt 50 bofasta och enbart 1 barn.
-De flesta av de som bor här idag är pensionärer.

Så trots att maskiner, fordon och människor är i rörelse på ett nytt sätt i skogarna i och kring Koler så är det som bya- och vardagsliv de senaste decennierna bromsat in.

-Visst är det några från byn som jobbar i vindkraftsparken men den där långsiktiga förändringen med tillväxt och utvecklingsmöjligheter för framtiden den har vi ännu inte kunnat förverkliga. Men varenda gång jag ger mig ut i markerna här omkring förvånas jag över hur stor satsningen och arbetet här är. Alltid är det något nytt som dyker upp: en ny väg eller en ny kraftledningsgata.

Ännu syns inget vindkraftverk från Majvors hus eller mark men redan inom kort kommer hennes mark att vara ”granne” med de flera hundra vindkraftverk som ingår i etapp 2.
– Det är med lite skräckblandad häpnad jag följer förändringen för den inkräktar ju på min vardag och mitt liv, säger hon.

I alla år från de första kontakterna, planeringsskisser och projektinitiativ har Majvor Sjölund följt arbetet nära. Både i egenskap av samhälls- och byaengagerad invånare och i en tidigare roll som talesperson och sammankallande för den första referensgruppen och under en period som ordförande för den ekonomiska föreningen KostVind. Idag fortsätter hon följa processer och samarbeten som ordförande för Koler Intressseförening.  Men hela den snart 15 åriga resan finns samlad i  snart tre gigantiska  klippböcker med plats för alla artiklar som skrivits om vindkraftsetableringen i Markbygden. Hon bläddrar och visar på artiklarna om stort som smått, upprörda känslor, klara felaktigheter och en och annan teknisk beskrivning av vad som faktiskt sker.
– Jag visste redan då i oktober 2006 när de första artiklarna började komma att det här var något jag ville ha dokumenterat. Det är är ju en alldeles unik händelse i både Piteås och bygdens historia, konstaterar hon.

Idag noterar hon som många andra att det mest är fritidshusägarna som protesterar mot förändringarna i den omgivande miljön.
-För dem handlar det mera konkret att bevara utsikt och natur. För oss som är bofasta handlar det mer om att i allt det här hitta överlevnads- och framtidsmöjligheter.

-Jag är övertygad om att hade vi bara varit fler och aktiva yngre bofasta så hade vi kunnat ta tillvara just de möjligheterna mycket bättre.

Samtidigt konstaterar hon som politiker och samhällsengagerad medborgare i Piteå och Norrbotten att det lokala engagemanget, i just framtidsförutsättningarna och de stora möjligheterna till hållbar energiomställning, så här långt i princip är obefintligt.

-Jag är verkligen förvånad över att inte ens något av de ”lokala” elproducenterna -varken Pite energi eller Vattenfall – köpt in sig här. Däremot både tyska och kinesiska företag…

-Men också politik och samhälle i stort skulle med lite engagemang och intresse kunna ta tillvara utvecklingsmöjligheterna betydligt bättre.

Det är söndagkväll och jag har just lagt mig för att sova efter en ”aktiv” karantändag. Då lyser de motsägelsefulla rubrikerna emot mig:
I Piteå Tidningen:
”Hotellpråmens framtid oviss”    och från svt: vetenskapsredaktion: ”Vindkraften kan öka till 50 procent”.
Så motstridiga uppgifter, mitt i coronatider, får mig förstås klarvaken och jag scrollar mig igenom båda texterna. Funderar och lyckas somna efter att jag bestämt mig för att börja måndagen med att ringa 1) Victoria Lundberg på Vischan och 2) Tomas Riklund på Svevind.  

• 

• 

Inget tvärstopp

-Och jo, visst har det bromsat in en hel del här på Vischan men en hel del använder vår catering tjänst och kommer bara hit för att hämta middagslådor. För de som vill vara kvar och ha matsällskap har jag flyttat isär borden, berättar Victoria Lundberg och menar att det värsta förstås är ovissheten.
-Hur länge ska pandemin påverka vardag och liv? Och hur blir det sen, suckar hon men är fast besluten att försöka hålla fast vid öppettiderna på Vischan.

Tomas Riklund kan å sin sida efter en flera mil lång rundtur i vindkraftsparken konstatera att mycket arbete är igång.
-Visst självklart påverkar pandemin också arbetet här men det är fortfarande mycket verksamhet igång. Bland annat är det full fart på markberedningsjobben- som ju till stor del sköts av lokala entreprenörer- för etapp III. Men en del leverensproblem har väl börjat märkas…
-Förhoppningsvis hittar vi ett sätt att hantera de utmaningar som följer i det och i allra bästa fall dröjer det inte alltför länge innan restriktioner kan släckas ner och vi kan få fart på alla verksamheter och projekt igen, tillägger Tomas Riklund.
-Men flytten av hotellpråmen är planerad p g a att det inte finns något nytt avtal på plats, kontrar han om PT:s nyhetsartikel.

Så medan vi väntar på nya positiva besked om både Coronan och den fortsatta utbyggnaden i vindkraftsparken kan vi fördriva lite karantäntid med att se på Svt: inslag om Europas största vindkraftspark och dess effekter på miljö och energiförsörjning :

Måndag 6 april kl 20 i SvT 2

• 

• 

-Vi är bättre på att ge än att ta, förklarar Tomas Eklund ordförande Kolers IF, idrottsföreningens överraskande sponsring av Piteå IF:s framgångsrika lag  i nyhetsartikeln i Piteå Tidningen.

Men förklaringarna bakom gåvan på 30 000 kronor är – om rätt ska vara rätt – både fler och mer oväntade. För Kolers IF är  idrottsklubben utan fotbollslag. Men väl med en fotbollsplan.. Och fotbollsplanen utan spel genererar märkligt nog en hel del pengar. Den oanvända (och enligt en del bedömare sedan länge obrukbara ) fotbollsplanen har i vindkraftens spår nämligen blivit anläggningsplats för ett antal bostadsmoduler med plats för 130 gästande vindkraftsarbetare. Som idrottsföreningen hyr ut till intresserade vindkraftsinvesterare och byggare.
-Vi har en hel del intäkter. Men med den befolkningsutveckling vi haft de senaste decennierna så har aktiviteterna gått ner. Numera har vi egentligen bara två evenemang: cykelloppet ”Energitrampen” och en uppskattad och välbesökt familjedag vid Brännträsk, säger Tomas Eklund som bakgrund till sponsringen av Piteå IF men också de regelbundna gåvorna till Barncancerfonden.

Som många andra av byarna i Markbygden tvingas Koler acceptera glesbygdssamhällenas demografiska utveckling som går enligt modellen färre och allt äldre.. I hela Kolerområdet bor det idag mellan 40-50 bofasta invånare. I själva Koler by 20.

-Men vi har 100-talet medlemmar i idrottsföreningen. Så det är många både utflyttade och entusiaster som stöttar oss, säger en lite stolt ordförande som just nu förbereder för att välkomna nya hyresgäster till ”fotbollsplanen”.

-Vi hoppas och tror att byalivet får ny energi och vitaliseras av de nya ”hyresgästerna” tillägger Tomas Eklund förväntansfullt.